Fjarilen I Peace

Jag gör mig själv galen hela tiden, fast denna dag har blivit bättre sen imorse kan jag inte sluta se de senaste månaderna som om det vore ett misslyckande, fast vet att det inte ar det.  Vet vad andra säger;
 
"Moa du är modig som begav dig till Spainen, En bra erfarenhet, kul me ett 3.dje språk!"

Pressen på att ha ett underbart år i Spanien har gjort mig deppig. Jag har som jag skrivit tidigare överätit, gått in i mörka tunnlar och famlat mot dagsljuset. Ni förstår inte hur jobbigt det är att höra orden "Plugga Spanska nu, gör si, tänk så..." Jag blir trött på er som säger det!

Pratade med mamma idag, berättade exakt hur läget var. Hon frågade mig om jag verkligen ville tillbaka efter jul?
Svarade typ såhär:
"Mamma, då jag var i USA var livet från början jobbigt oxå. Saknaden av flera vänner gjorde mig ensam och ledsen, men jag kom över det. Jag har en magkänsla att även livet efter jul kommer kännas bättre här för mig. Om inte gör jag det bättre. Att ge upp nu, det går inte!"

Ingenting blir bättre av att ge upp! Jag kommer att få det bättre, om inte så har jag iaf trivts helt underbart med min au-pair familj. Året har inte varit bortkasstat!

Så från och med nu kämpar jag med att förgylla varje dag! Har faktiskt redan börjat med denna!

Här kommer dagen:
Vaknade 9:40, brukar aldrig kunna sova så länge men måste varit bristen på sömn under denna vecka. Upp, åt havregrynsgröt + en ostmacka utan smör. Fan va ja saknar svenskt bröd, här äter jag alltid rostat.=( Well well, satte mig vid tv´n... Såg slutet på en julfilm å ja den var på engelska!

Skrev det förra inlägget, satte igång en ny maskin. Klädde på mig varmt, mössa, vantar, jacka 2 tröjor och 2 byxor. Vet inte om det beror på att jag är småsjuk jämt men fryser ofta här i Spanien. Promenaden var helt underbar, gick 2 nya vägar och sedan in en sväng på köpcentrumet. Köpte där 5 julklappar och 1 par mysbrallor a myströja till mig själv!=)
Slutade med att promenaden blev 1,30 tim (shoppingen ej medräknad) så var mer än nöjd! Kastade mig in i duschen för var mkt fryssen, sen lagade jag lunch mumms va gott de var. Wokröra som vanligt + ägg. Andra frukten för dagen som blev ett päron!
   Städade upp bland lite i garderoben och kollade igenom julklappsköpen de senaste veckorna. Har nog nästan handlat klart nu, behövs till min farmor, mormor å morfar ev något mer till föräldrarna oxå!
    De har varit så stöttande och hjälpt mig med mkt dessa månader. Saknar dom sjukligt mkt! Men snart är det jul och då ses vi!
    Drar hem över julen och ska spendera 10 dagar i Sverige! Så sjuuuuukt laddad! Biljetten har köpts till Kramm kvällen oxå så nu hoppas jag på drag! Men jag ska ju vara där så då blire ju drag!=) haha...

Nu ska jag faktiskt plugga spanska. Kan behövas, men för att de e jag som inser det och inte någon som säger det åt mig!

       Pussar till er!

                     Njut av livet.... I´ll try to do it....

                                                        Love to ya and peace out!


                          

Detta inlägg är till för att ska inspiration, kanske mest för mig själv och inspirera andra. Ni förstår att min set-back fortfarande är efter mig, då jag la mig kände jag mig fortfarande misslyckad. Denna gång pga att jag åt en hel del som ja inte behövde igår. Men idag; lägger jag det förflutna bakom mig. Gårdagen finns inte mer för jag lever i nuet!

Mitt mål just nu är att gå ner minst 2 kg innan jul. Jag kommer att klara det, varför? För att nu vet ni det och jag vill inte ljuga här och att inte gå ner 2 kg vore ett misslyckande. Less på misslyckande! Kommer därför följa dessa 3 råd:

 After----->  


Så vad ska Moa göra nu för att må bättre?
Jo följa denna lista:

1. Be true to yourself... (Fallow your own path...)
2. Learn to handle critisism...(Dont take it personally...)
3. Look after your appearence, without being a slave to fashin...
4. Avoid jealousy... (Makes you feel miserable)
5. Remember your motivation, Not results... (Bad things do happends..)
6. Respect others... (Respecting others helps you respect yourself...)
7. Never hate yourself! (We make misstakes, your only human)
8. Forgive...(Forgive others & yourself! Live in the future!
9. Don´t keep up with the Joneses...( Be yourself, Your perfect!)


So by fallowing this list I will succed! I can get it if I really want, I can´t get it if I really need... But I must try, try and try..

Tänkte citera en av mina bästa vänner, då jag pratade med honom om detta skrev han (detta är ordagrant):

"Moa du ha kunnat ligga, suga av, haft offentligt sex med alla killar du träffat och pratar med fortfarande, MEN du gör inte det, för att du e inte sån, då betyder de att du har kontroll över dig själv och ditt eget liv. vilket betyder att ha dåligt självförtroende inte finns med på Moa-listan..."

Nu är det slut på skriv energi för idag!

Pussar!!

 Funny...!
 

Jag måste erkänna en sak, hade en major set-back innan jag for. Kände mer för att ta en gammal filt och krypa upp i soffan och glömma planerna med Leo. Men kände sedan att dubbel moralen aldrig varit det sanna jaget. Om jag tvingar andra att acceptera sig själva och utmana sig själva, måste jag ge mig samma behandling.

Så vad var nu mitt problem idag kanske ni undrar?

Jo, helt enkelt att världen var förjävlig!!! Hade inga kläder (vanligt flickproblem iofs), inge snyggt sminkad, håret såg risigt ut (saknar min locktång!!!).... Fuck allt kändes bara förjävligt! Men då vände jag sakerna till min fördel, varför blev jag bjuden, knappast för mitt utseende utan för min personlighet. Packade snabbt ihop sakerna och gick ut i natten (kylan bet lite på kinderna men jag vände inte). Blev tvingad å vänta 20min på bussen men stod stadigt med båda fötterna på marken. Satte mig sedan i bussen och andades, kändes jobbigt.... vill inte vara bland folk då jag känner de sådär. Satte igång lite "Boys likes Girls", mimade till texterna och glömde för en stund helt bort mitt kassa självförtroende!
     Väl framme gick ja vilse 2 ganger innan ja tillslut hittade rätt. De negativa tankarna återkom men visste att det inte fanns någon återvändo nu! Gick in och hade sedan en sjukt mysig kväll!=) Leos vänner var jättetrevliga och lika så hon!=) Var så skönt för kändes lite som om jag tillhörde något gäng igen!=)
    
Vi åt Creps, både söta och salta. Med Champingon röra å ost å korv, choklad och socker! Jiikees mkt mumma där!=) De vill ja till å lova att allt verkligen kändes underbart!

    

Metron hem var seg, men kände att det var nödvändigt att skriva här inne då jag kom hem!

Satte mig nästan direkt vid datorn efter att ha värmt en stor kopp choklad mjölk och brett en smörgås (vet att du hatar ordet smörgås men ärligt, I don´t give a fuck)...  

                                                                                                                       

Nu blir det sängen och kanske mina tankar kan gro till en en vacker blomma. Kanske det bara behövs en gnutta kärlek och värme!

Adios amigos I ain´t staying here another min! 


                                                                   "Låt det förflutna vara förflutet
                                                                            Lämna också framtiden ifred
                                                                                     Lev i Nuet!" (Richard Jahnke)

Livet är verkligen som en hiss, men just nu är jag personligen påväg mot stjärnorna!=) Jag hade en helt underbar dag igår och denna dag har varit underbar dessutom.=)         

Tydligen undvika att vara for positiv med mitt hissakande..(hehe)...  


Trotts att jag vaknade dock vid 7 av lillflickan, kanske inte det roligaste jag gjort på länge menmen. Låg kvar och lyssnade på musik, Raymond och Maria. Otroligt skön låt den där "De älskar dig". Sedan klev jag upp, skrev lite i dagboken, kollade mobilen där jag fått ett sms från Leo så ska dit på middag ikväll. Sjukt kul det ska bli!=)

Vid 10 kom barnens pappa och hämtade dem. Jag och Gemma åkte kort därpå till en marknad några km utanför Madrid. Riktigt stor marknad där vi köpte en del saker. 3 nya par örhängen för mig och 1 halsduk + lite annat smått!=) Kändes bra för nu har jag något snyggt att bära ikväll (örhängerna). 

   Införskaffade även en massa frukt! Sååå sjukt gott med frukt! Me gusta mucho mucho!
  

För er som bara känner mig via bloggen, jag har (för ögonblicket) 3 stora shopping passioner.

        1. Färgen grönt!
                 Grön, Grön, Grön är mössan på mitt huvud. Grön, Grön, Grön är dräkten som jag bär. Allt som är gröngrönt
                    tycker jag är vackert ty min lilla vän är en soldat! hehe...

        2. Peace-märken. 
                 Har örhängen, halsband, armband, T-shirts och min tatuering i peace-märkets symbol.=) Lite fanatiskt kanske
                    menmen!

        3. Örhängen!
                  Precis som många andra älskar jag örhängen. Köpmanin kom i USA, där örhängen är sjukligt billiga och ofta
                    tillkommer 2 extra då man köper ett par!=) Me like, Me like..

           The true words of this wonderful symbol... 

Ibland kan livet vara som en stor sten, det gäller bara att veta åt vilket håll man ska skjuta på. Jag pratade med Gemma för någon dag sedan om uttrycket;

"Inget dåligt som inte har något positivt med sig..."

Tror att det ligger mycket i dessa ord. Visst ibland önskar vi alla att livet bara kunde vara positivt och vägen långt ifrån krokig men ibland kan vi behöva en törn för att inse det vi faktiskt är privilegade till. Våra I-lands problem förstoras ofta upp till gigantiska och leder till stress och jäkt. Kanske vi istället borde se dem som en regnskur? De kommer och går! Eller en vindpust som stänger en dörr men kanske öppnar en annan!=)

Skrev tidigare i dag i min dagbok att jag måste lära mig att acceptera mig själv. Det är en lång väg kvar men att förstå att det behövs är ett stort steg närmare målet. Ett bakslag ser jag numera som ett bevis på framsteg, det är "demonernas" sätt att försöka besegra oss, men jag vet att denna fjäril ger inte upp så enkelt.

                     En dag ska jag åter flyga över ängar, njuta av solen och bara, bara vara fri!

         

The truth is; we all need some wind under our wings before we can reach for the stars....

Tog en kopp kaffe idag också och medans jag letade en härlig kaffe bild på google, hittade jag istället denna underbara serie med Katten Gustav;



Haha, kanske lite för mkt kaffe? Eller vad tror ni?

Fast egentligen, kan man någonsin dricka för mkt kaffe? hehe, maybe maybe not...

Halvciterar William S;

To drink or not to drink, That´s the true question....

Nej, nu är jag lite väl oseriös! Dags att försöka hitta något annat att göra kanske?=)

Tills vi ses igen (inom snart framtid)

Hasta La Vista!

 Ps: Rekomenderar denna film, sjukt skum men grymt kul!

                                                                                                                              

Detta är ett krisinlägg, detta är bara för dig gumman! Hade inte tänkt skriva mer men känner att det nu är nödvändigt!

Tyvärr kan jag inte hjälpa dig mer än att vara ett stöd, en mur att luta dig mot. Jag önskar jag kunde bryta ditt tankemönster och få dig att inse att du är en av de underbaraste människor jag träffat! Helt ärligt, du är helt underbar!

Då vi träffades för nu mer än ett år sedan har du lagt ner mkt tid på att stötta mig och jag hoppas jag på något sätt kunnat ge dig stöd oxå. Letar inte komplimanger nu, utan vill att du ska veta hur viktig du är för mig...

 See yourself as we see you, A true fighter....


Gör om Raymond och Maria låten lite;
Gumman vi älskar dig precis som du är, du är vacker, men  du måste inse detta själv oxå! Men vi älskar dig precis som den du är!

Jag skulle simma över hav, bada i isvakar, gå över eldar om detta kunde hjälpa dig på något sätt...

Men kom ihåg detta; JAG FINNS HÄR FÖR ALLTID!  Detta är ett löfte, jag ger aldrig löften jag inte kan hålla!

Ring mig, skriv till mig, sms.a mig, dygnet runt finns jag här. Ska göra allt i min makt för att hjälpa dig hitta rätt bana i livet igen. För du är värd så mkt mer än du ger dig själv kritik för!

Jag tycker om dig precis som den du är! Gumman vi alla älskar dig precis som den du ÄR!


  

Lee och njut av den du AR! Du ar nastintill perfekt! Dock fange i din egen kropp!

"Här står jag,
mina vita änglavingar är nedfällda,
jag är ensam,
min väg öppen, äventyr möjliga.

Jag är likt en nyutslagen ros,
ett oskrivet blad,
sträcker mig mot solen,
vinden viner,
tryggheten och jag i symbios,

Jag är stark,
 är frisk,
Framförallt är jag fri.

Med friheten i knoppen,
kärlek i kroppen
och frihet i blicken,
ska jag leva livet...

Jag ska ta vara på dagen,
leva varje minut
och fånga upp varje sekund.

Jag följer vinden,
låter havet vagga mig trygg,
Tiden leda mig rätt...

Det är nu jag vaknar,
drar på mig sandalerna
och börjar leva.

Du kan inte hindra mig,
jag lever endast för mig nu..."

                     I will step down from my place in heaven to save you.....   

Jag skrev denna text för några månader sedan, har inte kommit fram till om jag gillar den eller ej. Det är något med den som får mig att inse att jag iaf är mogen för morgondagen.

       Det flesta texter jag skrivit har varit mörka men denna text ger mig någon form av hopp och kanske kan den hjälpa någon som behöver uppmuntran. Jag vet att jag skriver mycket, men ni måste tänka på att detta är min terapi. Jag kräver inte att ni läser något eller ens tycker om det, jag skriver för att det ger mig en stor livslåga och ork att ta vara på dagen.
 
  Vi må stå ensam för stunden men det finns hopp för morgondagen...

"Jag var en vackert skriven text,
stod ovanpå en trasig bänk,
alla läste mig men ingen förstod,
jag var engång vacker,
helt unik för dem som ristade in mig.

Det var här de först möttes,
här deras första kyss speglades i vattnet,
och det var här de tog farväl.

De vackra ord som engång varit varma
blev blev blott ett minne.

Åren gick, jag hoppades,
tillslut övergav jag det,
visste att deras segel var hivat,
att deras båt förlänge sedan seglat förbi
deras händer flätade med någon annans.

Jag blev en döende visa,
lästes allt mer sällan,
tynade sakta bort.

Då jag försvann levde dock mitt minne,
ty i hjärtat på två älskade finns texten kvar,

Du blev mitt livs underbaraste misstag..."

En Kaffe senare och jag sitter framför datorn igen. Trodde aldrig jag kunde falla så hårt och djupt... men nu vet jag det.... jag älskar...... faktiskt......
                                                              Kaffe!       
                                                                                                                                                         

Idag har jag spenderat ca 1 timme på bussen (autobus) och under denna tid har jag lyssnat mkt på låten De älskar dig - Raymond och Maria. Måste säga att det är en skön låt och därför ska jag citera dem lite nu:

"& du tror väl aldrig att du tänkt nånting som inte alla tänkt
& du tror väl aldrig att du känt nånting som inte alla känt
& du tror väl aldrig att du vet nånting som inte alla vet
& du tror väl aldrig att du kan

& dom älskar dig precis som du är nu
vi får inte förändras inte jag & du
för dom älskar oss precis som vi är nu
vi får inte förändras inte jag & du

ja jag älskar dig precis som du är nu
& dom älskar oss precis som vi är nu
älskar oss precis som vi är nu
& jag älskar dig precis som du är nu."

Jag vet att ni vid detta laget knappt kommer ihåg denna grupp, men denna låt är väl värd att lyssna på! =)

Nu blir det som sagt en dusch, fixa käk åt ungarna och sedan gå till skolan för att hämta dem. Efter det? JO vårat fredagsmys!

Och kom ihåg att ni är alla älskade precis som ni är nu!

Kan inte mer än säga tack för mig just nu!
                                                                                               
                                                                                                                                   

Citat från boken;

Jag tror att det ligger mycket sanning i dessa så vackert ihop satta meningar. Ibland kanske vi inte kan kräva lysande sol direkt efter regn men det betyder inte att den aldrig kommer att komma. Vi får uppskatta att små lätta strålar kikar fram och hoppet sakta om sol växer fram.
    Vi måste ibland själva hålla upp ljuset, förstå att våra vägar inte alltid kan vara upplysta av andra. Det är faktiskt så enkelt att många av våra tankar kontrollerar våra liv, men en pessimistisk inställning får man ett mer negativt liv och med en optimistisk får man ett mer positiv liv.

                                                  Pessimisten; Det kan verkligen inte bli värre än så här!
                                                                   Optimisten: Jo det kan det visst det! 

För några månader sedan då jag gjorde praktik på en skola för både fysiskt och psykiskt handikappade barn öppnades mina ögon en del. Jag insåg att man man måste försöka fokusera på det bra i livet, många av dessa barn kunde varken gå eller prata men man kunde se glädje i deras ögon ändå. Vi behöver inte den senaste Ipoden, nya SonyEricsson mobilen eller den nya tröjan inne på Zaras. Vi behöver bara människor runt omkring oss som accepterar och älskar oss som de vi är! Detta är de underbaraste gåvor en annan människa kan ge oss.

        Dessa barn visade sån glädje då jag visade att jag brydde mig om dem. Minns verkligen en pojke som hade kämpat med att lära sig styra sin rullstol i flera år; då han äntligen lyckades. Det var ett ögonblick som jag kommer att minnas så länge mitt hjärta slår och mina lungor inhämtar syre!

        Deras glädje så oförstörd och deras hjärta så rent trotts deras lott i livet. För Let´s face it, hur kul är det att inte kunna ta hand om sig själv eller kunna få leka som alla de andra barnen?

Så för att återgå till citatet, Snön smälter flinga för flinga tills marken är bar. Människan är likadan, vi tinar sakna men säkert och accepterar i slutändan vår situation i livet. Vi vågar öppna blad för blad tills vi tillslut står utblottade i väntan på acceptans. Again Let´s face it, vi vill alla bli accepterade för den vi är. Då vi accepteras och accepterar andra det är då våren kommit in i vårt bröst och vi kan flyga våra drakar igen...
          
           Let´s fly togheter into the future....

Just Feel in Love With this Picture...--->                    
                                                                                              Dreams can come true, and one day this will be you...

Måste erkänna att det är lite jobbigt att behöva logga in på resedagboken varje gång jag ska skriva ett inlägg här men vad gör man inte. Vet hur jobbigt det kan vara att läsa vad jag skriver om det saknas åäö i meningarna.Men vad gör man inte för att de ska bli riktig svenska!

Haft en strålande dag, blogg terapin fungerade, en stor sten föll från mitt bröst idag och fick så fin respons från 2 som har läst mina inlägg, TACK! Det värmer en tänkares hjärta!=)

Well, drog som vanligt till barnens skola vid 16-tiden, hade pojkens rullskriskor med mig oxå. Så med två tunga väskor på mina axlar promenerade jag den 15 min vägen till skolan. Mötte honom där, han fikade lite snabbt medan jag hjälpte honom på med rullskriskorna, sen började träningen. Så kul att se hans framsteg, första gången han åkte ramlade han massor av gånger och tyckte inte alls det var speciellt kul. Men idag kan han åka riktigt bra, så roligt att se! Jag är stolt över honom!=)
        Hönsmamma, Jag? Kanske lite!=) Älskar barn och vet att jag en dag kommer bli en toppen mamma, varför? För jag är ett stort barn själv fast kan ta ansvar!=) haha... Awesome svar va? =P

Fick sedan skjuts hem medan de åkte på kusinens kalas. Skönt att slippa med en massa barn som skriker på ett språk jag knappt förstår!=)

KOm hem till lägenheten, tog hand om tvätten som äntligen torkat och satte mig här med en rykande God Kaffe!=) Är inte livet helt och hållet underbart?=)                    
                                                                                                                 

Nu tänker jag dock lägga ner lite tid på plugg, varit dåligt med det denna vecka, och har skola igen imorgon!

           

Ledig Lördag - Tisdag men inga planer ännu men lär bli jul shopping i Madrid på måndag misstänker jag.

Jag älskar Madrid, fråga mig inte varför för det kan jag inte svara på. Stockholm är egentligen mycket vackrare, men det är något med denna stad som jag föll för redan vid första ögonkastet. Kalla det kärlek eller vad ni vill.=)

Blev ett lite annorlunda inlägg, men som sagt, följer inga mönster utan skriver om de som jag tänker på eller vill berätta om.

Tack för den stund ni nu delade med mig!

.....Ljusa tankar är det vi ska tänka..... resten blåser vi bort i vår magiska bubbla.... Bort... Bort... Bort... Nu är det bara ljust igen... (haha...I miss you JellyFish)...!



Ligger mkt i dessa ord, med det sager jag Hasta Luego eller mer Hasta Mañana!

                                           "Jag var en larv, saknar mina vingar,
                               men letade efter andra möjligheter att kunna flyga,
                                            min högsta dröm; att se världen under mina ben,
                              kunna känna att det var jag som bestämde min resväg,
                                             ingen kan längre kontrollera mig,
                              ty jag har funnit mina vingar
                                              och nu svävar jag mot nya mål
                               med vinden mot min själ..."
                                                                                                                              

Så nu är jag åter vid datorn, tagit mig en relativt lång promenad, köpt en ny dagbok, bussbiljett till Madrid och dessutom lite annat strunt! Typisk Moa shopping med andra ord!

Satt och läste igenom mina tidigare skrivna rader, kändes skönt att få lätta på sitt alltför tunga hjärta. Märkte att jag fick mkt att låta känslo kallt men det beror nog på att jag börjat förstå att problemet alltid var deras. Om de inte gillar mig, så är det deras problem!

Jag och min lilla ny skrivna larv textrad är lyckligare utan dessa människor!=D haha...

                                 "Jag vaknar upp ur min dvala,
                                     ser solens strålar utanför min varma vrå,
                                         överväger dock att stanna kvar här,
                                            men då jag hör fåglarnas kvitter,
                                                  barns förtjustande skratt,
                                                    hur kan jag då välja att stanna kvar i mörkret?

                                                        Ett liv i mörkret är inget liv alls,
                                                           jag letar mer,
                                                            kanske det är dig jag söker?

                                                               Men först ska jag lära mig att gå,
                                                                  efter lång tid av sittande,
                                                                      tar det tid att resa sig...

                                                                         Om du lovar att vänta i slutet av tunneln,
                                                                             så lovar jag att jag möter dig där....

                                                                               Aldrig mer mörker, Aldrig mer tomhet,
                                                                                  ty denna fjäril har hittat tillbaka till livet..."

                                         Ut från tunneln och in i ljuset...

Ibland känns det som om det var igår jag smet ut från mitt rum och smög upp till mina föräldrars sovrum. Snacka om vilken frid i kropp och själ! Det var dessa år då allt var enkelt.
               Ibland vill jag inget annat än återvända till barndomen, leka med hink och spade och vara nöjd med att fröken gav mig en guldstjärna. Tänk vad allt var lätt då och hur mkt som blir svårare med tiden. Mitt liv är ända inte alltför svårt, för det mesta är det jag som krånglar till det. Gör om ord till de känslor jag då känner och går ner mig i träsket gång på gång. Kanske är det just det som gör mig till mänsklig?
              Jag vet inte, men jag hoppas innerligt att det ska dröja tills nästa gång musiken tystnar. För det är precis så det känns för mig;  

                            Tänk er att någon drar ut kontakterna på allt i erat rum och sedan är det bara ni omgiven
                              av mörker. I mörkret får ni famla för att leta upp kontakt efter kontakt och efter många
                                                         OM och MEN sitter ni åter med ett leende på läpparna. 
                                                                   Ännu en Bedrift gjord av en unik människa! 

Det kan vara svårt att tänka i dessa banor bara, ibland vill man bara gå under, dra ett täcke över sitt huvud och slippa att känna misslyckan som jagar en.

Så varför ser jag mig som misslyckad?

Svårt att svara på detta, det är nämligen av olika anledningar. Vissa dagar för att jag inte har den perfekta kroppen, andra för att jag saknar kärleken mellan mig och en annan individ. Vad jag ätit , varit för lat eller helt enkelt för att jag är jag (jag vet att jag skrivit tidigare att jag inte ville vara någon annan men ibland är jag less på mig själv, tragiskt men tyvärr sant).
       Ungefär som om en inre röst säger "Håll Käften, det är ingen som bryr sig om dig ända. Du lyckas bara på något sätt skrämma bort dem genom att vara dig själv . So surrender before they realise who you are." Tyvärr händer det allt för ofta att jag lyssnar på de som, Ingmar Bergman skulle ha uttryckt det, "Demonerna" inuti min knopp. Men jag försöker att tysta ner dem, och jag vet att det en dag kommer vara en viskning som jag kan blåsa bort...

Som min Peace-Syster sa;
"Put all your problems in a bubble and then blow it away......"           

Jag lovade mig själv att jag skulle öppna upp mig i denna blogg, vädra en hel del händelser i mitt liv som har påverkat mig både negativt och positivt. Det kan vara viktigt ibland att dela med sig av varför man är som man är.

Min väg har varit lång och för att komma dit jag står idag har inte bara varit en ren raksträcka. Jag har hoppat över hinder, missat vägspärar, fallit för frestelsen att strunta i regler och vett. Helt enkelt,  min väg har varit relativt lång och enligt mig själv alldeles för mycket krockar.

Jag skrev detta igår kväll lyssnandes på musik (Daniel Powter - Bad Day, Hello Saferide - Best Friend, Hellogoodbye - 2 weeks in Hawaii) och  var i "djupa" eller funderande tankar, kalla det vad ni vill.

Det är konstigt för ofta trivs jag med livet men sedan kommer ett bakslag som åter sätter mig på ruta 1. Jag är stolt över mig sjalv som börjat med en blogg i terapi syfte men det känns jobbigt att människor som står mig nära kommer att få läsa detta. Dock är det nödvändigt för dem att inse att jag inte e den lilla flickan som aldrig klagar på något längre eller den flickan som klagade på allt. Jag är helt enkelt jag en blandning av det förflutna och det kommande!

Jag är långt ifrån perfekt, med andra ord vi har nu konstaterat att jag är mänsklig!

Ni som orkar läsa om hjärtats sorger, var god sätt er ner, gör det bekvämt för er för här kommer mina historier;

Första gången jag fick mitt hjärta krossat var i början på högstadiet. Jag hade en riktig "High School Crush" och gjorde allt för att han skulle se mig. Han spelade i samma tennisklubb som mig och vi hade gemensamma träningar så hade turen att se honom flera gånger i veckan.
    Dum som jag var berättade jag för en av mina nya klasskamrater om min förälskelse och det var då allt brakade ihop. Det började bra tills jag insåg att de två satt tillsammans och skrattade åt mig. De tyckte att det var roligt att JAG trodde att jag hade en chans på honom. För jag som var så Ful och Fet. Då jag fick veta detta bröts mitt hjärta i tu, jag förlorade inte bara en förälskelse utan även en ny vänn.

Undvek att känna något för någon eftersom jag var rädd för att bli sårad. Men som ni alla vet, kärleken kan inte undvikas för alltid och plötsligt såg jag honom. Mitt hjärta slog volt och jag trodde äntligen att jag hittat rätt! Han såg mig och jag honom, vi började prata via MSN varje dag och sms.en var många. Trodde att min lycka vänt tills jag insåg att allt bara varit ett spel för honom, jag var bara en pjäs som han kunde kasta bort då leken var slut. Denna gång blev det för mkt, ska vara ärlig och säga att mina tårar var många denna gång. Det gick till och med så långt att jag ville dö, det var efter att en del rykten hade startat. Gick ett par rykten om mig, minns en dag att jag låste in mig på skoltoan och tog min nyckel. Ristade den sedan hart mot min hy tills det enda som syndes var röda skrap sår över hela armen. Gick i långärmat för att dölja det men tror att de andra kunde se igenom in i mina mörka tankar.

Ännu en gång försökte jag undvika kärleken, jag var nu till och med livrädd för den. Undvek situationer med killar och skapade en ny fobi, kunde inte längre äta med pojkar vid bordet. Så fort någon kille satte sig vid bordet försvann min matlust, jag var fortfarande hungrig men förmådde mig inte att äta. 


                  Don´t cry for me, I´ll cry for myself.....

Efter andra ring for jag till USA, det var en befrielsev Varför? Därför att jag där inte hade en press att måste hitta en pojkvän, det stod i våra regler att jag inte fick dejta. BEFRIELSE! Jag njöt!
        Tills han, han med de bruna ögonen mörka håret och underbara rösten dök upp. I början var allt underbart, vi var bara vänner och inga tankar på mer fanns hos mig. Men ju längre tiden gick, ju mer vi pratade över telefon ju mer försvann jag in i honom. Han var perfekt och han förstod mig (det som gjorde vår relation svår var hans flickvän, men han hade berättat för mig att deras förhållande var på väg att ta slut ända)..
    Mitt bästa minne var första gången vi gick på bio tillsammans, vi var 4 stycken 3 killar och jag. Då filmen börjat (Spindelmannen 3) smög hans hand till min, hans axel mot min och hela tiden vände han sin blick mot mig. Jag njöt och lekte med hans hand (kanske ar det tur att ni inte ser de tarar i mina ogon just nu, minnet gor fortfarande ont fast det gatt ar). Jag fick en kram innan jag klev ur bilen och sedan sa han att jag skulle ringa om typ en timme. Glädjen var total och allt jag tänkte på var hur underbart det varit på bion! Berättade för min värdsyster Jill och hennes kompis Jenny om hur underbart mitt liv var. De var så glada för mig. Skyndade mig sedan upp och ringde, vi pratade säkert en timme även denna kväll.
      Men sedan släckte någon ljuset, jag famlade med lysknappen men det förblev mörkt. Han hade gått tillbaka till sin flickvän och jag var inte längre nr 1. Slutade ringa till mig, svarade inte alltid då jag ringde.
      Sista gången jag såg honom var veckan innan jag åkte hem till Sverige, det gjorde så ont. Åter igen grät jag. Detta var verkligen min första äkta kärlek och Gud ska veta hur lång tid det tog att "glömma" honom. Det händer fortfarande att jag tänker på honom, har svårt att glömma de timmar vi spenderade tillsammans. Fortsatte ringa honom från Sverige, våra samtal blev kortare och kortare tillslut gav jag upp.

                                                                                                                                  


Dags för en kopp Kaffe och en bensträckare för er som orkat läsa hitills; För det är inte slut ännu!

Sedan hade jag två killar som kom in i mitt liv, gav mig hopp för att sedan försvinna lika fort. Ni förstår att även dessa killar gav mig hopp och jag trodde något kanske skulle hända något som gjorde mig lycklig men nej sån tur hade jag inte.
    Den ena slutade efter en tid höra av sig, vi sågs igen i sommar och då kände vi knappt igen varandra. Möttes igen på Härnösands stadsfest och vi kysstes åter men efter det har våran kontakt varit bruten.
     Den andra, pratade jag lääänge med i telefon, hade beslutat att han skulle komma hem till mig och käka middag som jag lagat. Vid 8 messade jag honom och frågade vart han var, han svarade och sa att han inte skulle komma därför att hans pappas bil var trasig. Kändes okej eftersom jag trodde på honom, men då jag insåg att detta var sista gången vi skulle prata om att ses gjorde det ändå lite ont.  

Jag var inte kär i någon av dem, men jag hoppades att de skulle vara likt en film och att jag kunde bli. Det hoppet sköts ner lika fort som det kommit. Idag har jag fått en ursäkt från den sist nämnda att han ångrar det han gjorde och att han var ledsen. Jag valde att förlåta.Jag orkar inte vara arg eller ledsen, det blev en befrielse då han berättade om varför det blev ett sånt konstigt slut. Ifall du någonsin skulle läsa detta, så tack för din ärlighet. Du fick mig iaf att sluta tänka att jag handlat fel.

Tyvärr har såren djupat sig hårt, vet inte längre om jag kan lita på någon då det kommer till känslor. Och för er som inte förstått det redan, Nej, jag har aldrig haft pojkvän, alltid varit singel. Om detta varit mitt val, Va tror ni själva?

Tack för er tid, nu måste jag sluta innan fler tårar lämnar mina redan blöta kinder. Ni behöver inte oroa er, jag har lärt mig att leva med smärtan av mitt förflutna. Men det känns ibland som om jag måste lätta på kniven mot strupen och andas. Precis som jag gjort nu...

Tack för er tid...

// Fjarilen i peace som fortfarande letar efter sina vingar....

Citat fran boken Flyga drake
                                                              "Sa flackfri karleken framstod innan sorgerna kom...."

Sitter med en varm kopp kaffe i handen och funderar på livet. Kanske krånglar människan till det för mkt? Det är ju relativt lätt att leva, allt man behöver är syre och näring. Ibland kanske vi måste släppa alla våra vardagstankar tankar och smita in i drömmarna. För vem har sagt att dagdrömmar bara är för barn?

*.....Sluter mina ögon..... andas djupa andetag.....tar en ny klunk av Kaffet.... öppnar åter mina ögon och tittar ut genom det stora fönstret framför mig.....Vilken kick det ger att jag lever....*

                "The whole world in our cup, just enjoy, live and love it!"

Ett tips jag har som brukar kunna hjälpa mig att komma ut en negativ tankebana, för gudarna ska veta att jag har en hel del såna, lyssna på musik som sätter ett leende på dina läppar...

Det finns verkligen musik för alla tillfällen och om vi låter oss uppslukas av den finns det möjlighet att undvika tankarna på verkligheten. Ibland behövs pauser, tvivla därför aldrig på att tala om för någon att du behöver en tid för att tänka.

Måste nämna detta för gick och tänkte på det under min promenad idag:

Då jag var ute på O´Nels igår fick jag en fråga tillbaka på min rätt vanliga replik "Jag är knäpp.."
Han frågade "In what way are you crazy?"
Jiikees, vilken fråga tänkte jag! Funderade faktiskt hela 5 sek på det och sa att, för att citera mig själv ordagrant;

"I´ll rather say I´m crazy and you can see that I´m not,
then say that I´m not and you think I am.."

Kanske borde berätta om min högsta önskan i livet just nu, håll i hatten, Jag vill bli författare! Att skriva är som en drog för mig, det är min livslåga som håller mig levande. Det är en känsla av otrolig tillfredställelse att skriva en dikt eller ytterligare en sida i min förhoppningsvis blivande bok. Jag kan låta er läsa en kort dikt ifrån min påbörjade bok:

Så slutar dagens inlägg!

Men kom ihåg att vem du än är eller vad du än är:

Var stolt;

                              FÖR DU ÄR UNDERBAR!



No need to change for nobody.......!

Tänk att de alltid ska ta mig så lång tid att inse saker och ting!

Frågade mig själv igår då jag kom hem trött och sliten efter varit på en pub i Madrid:

Som Lasse Lindh så bra uttrycker det:

Just nu har jag som ni kanske förstår en av mina bättre stunder, om det beror på de underbara människor jag träffade igår eller bristen på sömn vet jag inte. Men tror jag väljer att tänka att det beror på den insikt jag fick igår då jag pratade med ett par nya människor. Jag duger.

Fick en del ytliga komentarer igår men en del var från hjärtat från en person och de värmde. Tack!
En snubbe som höll min hand och frågade på jävligt dålig engelska om han fick kyssa mig, min vanliga lögn

               - No, tengo un novio. (Nej, jag ha pojkvän)

Då jag valde att faktiskt skapa en blogg kändes det först som om jag inte visste vad jag gav mig in på. Jag läste en del riktlinjer men insåg sedan att jag vill skriva om det jag känner för inte följa en map över hur det bör se ut. Jag har kört mitt eget lopp de senaste åren så varför inte fortsätta med det?
Orka byta bana efter 20 år?

Kanske skriver mer sedan då jag varit ute på en promis, för just nu e ja som ett blankt vitt papper... Tom i skallen! Haha och det beror på för lite sömn och för mkt musik igår.. Jiikees, massa minuter och timmar med hörlurar!
                   Men vad är bättre än musik egentligen? Jag vet att jag inte skulle överleva utan!

Tills nästa gång vi "hörs":

                                         To get what you want in life, you first have to think of what you want!

Så till alla nyfikna; varför väljer jag att öppna min sedan länge stängda port?

Jo för att det ska öppna möjligheter för andra att se vem jag verkligen är och vad jag tänker. Jag har alltid varit annorlunda, aldrig strävat efter att följa uttrycket "normal". Vad är normal eg? Svår fråga att svara på tycker jag. Dessutom är det roligare att använda uttrycket unik. Jag är med andra ord unik!

En dag då jag hade en stor svacka med självförtroendet skickade en av mina nu bästa vänner (Ja gumman, du har blivit en av mina bästa vänner. Du stöttar mig och hjälper mig, tack) denna låt:

http://www.youtube.com/watch?v=miQj43L28Lo

Jojo - Exceptional:

You're beautiful but you don't know
Can't see whats there inside your soul
Always feelin like you're not good enough
You wish you could be someone else
Sometimes you just can't see yourself
But I can see just who you are, who you are

You're exceptional the way you are
Dont need to change for nobody
You're incredible, anyone can see that
When will you believe that?
You are nothing but exceptional

Det är en låt jag tog till hjärtat och den blev betydelsefull för mig. Lyssna på den och ta den till er oxå!  Den har hjalpt mig i en del svara stunder!=)
Tror att det kan vara viktigt att öppna sitt hjärta ibland och visa andra hur det känns.

Don´t get me wrong now, I freaking love life most days. But I´m just a human when it comes to living, I have ups and downs.

Som ett sms jag fick från en vänn:

Livet går upp och ner precis som en hiss.

För typ 4 månader sedan gjorde jag en tatuering för att visa andra att jag hade gått vidare och var redo för livet igen. Nu behöver jag bara påminna mig själv om det.

Började denna morgon; tog en jogging tur och åt bra mat! Är fortfarande på bra humör!=)

Vill ni läsa om min resa i Spanien och slippa allt om mina inre tankar finns det på www.resedagboken.se

Användarnamnet är Mosan88

!Hasta mañana!

Detta är en resa som ni kommer att få följa med på, jag kommer att berätta "The story of my life - the uncensored story". Vill Ni följa med så slå er ner så börjar vi i en ände.

Jag har tack vare min kompis Malin idag kommit fram till insikten att det är okej att ha "Fall backs", det är okej att ibland äta något gott, det är okej ibland att må mindre bra, men det är då du utsätter dig till ett offer det kan sluta illa. Jag är bara mänsklig och misstag det gör vi alla.

Citerar en låt från filmen Camp Rock:

"Do you know what it's like, to feel so in the dark?
To dream about a life, where you're the shining star,
Even though it seems, like it's too far away,
I have to believe, in myself, it's the only way."

Det är detta jag ska försöka göra nu! Hur svårt det än må vara ska jag välja att se ljuset i den alltför långa tunneln. Jag ska flyga över ängar och känslan ska vara frihet. Varav blogg adressen "fjäril i fred".
Jag ska ska inte söka efter lycka utan låta lyckan finna mig. Detta blir en resa även för mig.

Why should I feel bad because of who I am, it dosen´t make any sence, does it?

I am what I am and I do what I do because I am me!

So your about to enter the big secrets of my life, hold your hands and feet inside the ride because now we´re off. No turning back once we started!

Mitt problem började redan i 4.ran tror jag, sökte tröst via maten och självplågande tankar. Jag gömde mig bakom en mur och så fort jag tittade över kanten sköts jag ner igen. Fick höra saker som:

- Moa, du är för fet och ful för att bli model.
- Moa, du kan inte sjunga!
- Skådespelare, du? "Okej, drömma kan man."
- Moa, du har aldrig funderat på tandställning?

När man får höra dessa saker ifrån sina närmsta vänner känns kanske inte allt så ljust. De är ju de som ska uppmuntra och vägleda en, inte sätta en pistol mot ens huvud och få en att önska sig död. Jag var svag så tog åt mig allt.

När du får höra något tillräckligt ofta blir det till en "verklighet". Med kniven mot min strupe försökte jag se ljuset, det var svårt. Gång på gång återkom tankarna på varför jag fanns kvar. Varför orkade jag fortsätta i en värld som för mig saknade trygghet och ljus? Ärligt talat, jag ville dö.

Stöttades alltid av min familj, men valde att aldrig någonsin avslöja det mörker som växte inom mig under dessa ar. Det var i början på 8.an en lärare talade om för mig att han var glad att jag förändrats till en gladare människa. Jag tror att det var precis det jag behövde höra då, är honom evigt tacksam. Om du någongång läser detta Stefan, så står jag i tacksamhets skuld för de ord du gav mig. Svar ja, jag borjade leva igen under detta ar.

Situationen med många av mina vänner har alltid varit komplicerad, kanske lätt blir så då man umgås i grupper. Då jag var yngre kändes det alltid som om jag saknade något. Idag vet jag vad, trygghet. Vi bråkade alldeles för mkt för att kunna skapa harmoni mellan oss under dessa ar.

Då min bror åkte till USA under mitt 9:onde år i skolan insåg jag att det var detta jag behövde. Mentalt packade jag nog mina väskor redan då, men det tog mig ytterligare 3 år innan jag satt på ett plan påväg mot Möjligheternas land.

Min räddning blev verkligen USA, efter många år av självplågande tankar.
 
Jag anlände i början av Agusti det år jag fyllde 18. I början var tiden jobbig och det mesta kändes fel. Hamnade i två mysiga familjer och trivdes för det mesta som fisken i vattnet. Under mitt år i USA insåg jag att människor verkligen kan uppskatta mig för den jag var. Det fanns inga negativa ord om mig! Äntligen fick jag den tillfredställelse jag alltid sökt efter.

Jag började spela tennis i Varsity laget, fick höra att jag var duktig. Var med i en musikal och fick sjunga på en stor scen. Fick även yttra en mening i föreställningen. Åkte till Hawaii ensam, lärde känna massor av nya människor. Hela livet var totalt! Jag älskade varje minut av det!

Kom hem till Sverige, var nervös över min nya klass. Men det tog mig inte lång tid innan mina underbara samhällare slöt in mig i deras grupp. Jag blev en av dem, det är jag evigt tacksam för. Mitt sista år på gymnasiet blev det bästa skol året i mitt liv, detta tack vare er. Ni vet vilka ni är så skriver inga namn, ta åt er. Ni höll upp mitt ljus i mörkret! Tack!

Jag började planera nästa resa, en au-pair resa. Efter många om och men valde jag Spanien. Hittade en familj som verkade bra och åkte den 28 Augusti.

Nu har jag bott med dem, en mamma och hennes 2 barn i snart 3 hela månader och jag stormtrivs. Livet har varit långt ifrån lätt här men erfarenheter är inte alltid underbara. Då jag hittade en tjej att börja umgås med kom allt naturligt. Vi började möta människor och gå ut. De var någon vecka sedan hon åkte tillbaka hem efter känslan av att kemin saknades mellan hennes familj och henne.

Detta får räcka för idag.

Till next time, Love and Live life!

I know I will! Why? Because I deserv it!



"This is really me, in my jamys..."