Fjarilen I Peace

Detta är en resa som ni kommer att få följa med på, jag kommer att berätta "The story of my life - the uncensored story". Vill Ni följa med så slå er ner så börjar vi i en ände.

Jag har tack vare min kompis Malin idag kommit fram till insikten att det är okej att ha "Fall backs", det är okej att ibland äta något gott, det är okej ibland att må mindre bra, men det är då du utsätter dig till ett offer det kan sluta illa. Jag är bara mänsklig och misstag det gör vi alla.

Citerar en låt från filmen Camp Rock:

"Do you know what it's like, to feel so in the dark?
To dream about a life, where you're the shining star,
Even though it seems, like it's too far away,
I have to believe, in myself, it's the only way."

Det är detta jag ska försöka göra nu! Hur svårt det än må vara ska jag välja att se ljuset i den alltför långa tunneln. Jag ska flyga över ängar och känslan ska vara frihet. Varav blogg adressen "fjäril i fred".
Jag ska ska inte söka efter lycka utan låta lyckan finna mig. Detta blir en resa även för mig.

Why should I feel bad because of who I am, it dosen´t make any sence, does it?

I am what I am and I do what I do because I am me!

So your about to enter the big secrets of my life, hold your hands and feet inside the ride because now we´re off. No turning back once we started!

Mitt problem började redan i 4.ran tror jag, sökte tröst via maten och självplågande tankar. Jag gömde mig bakom en mur och så fort jag tittade över kanten sköts jag ner igen. Fick höra saker som:

- Moa, du är för fet och ful för att bli model.
- Moa, du kan inte sjunga!
- Skådespelare, du? "Okej, drömma kan man."
- Moa, du har aldrig funderat på tandställning?

När man får höra dessa saker ifrån sina närmsta vänner känns kanske inte allt så ljust. De är ju de som ska uppmuntra och vägleda en, inte sätta en pistol mot ens huvud och få en att önska sig död. Jag var svag så tog åt mig allt.

När du får höra något tillräckligt ofta blir det till en "verklighet". Med kniven mot min strupe försökte jag se ljuset, det var svårt. Gång på gång återkom tankarna på varför jag fanns kvar. Varför orkade jag fortsätta i en värld som för mig saknade trygghet och ljus? Ärligt talat, jag ville dö.

Stöttades alltid av min familj, men valde att aldrig någonsin avslöja det mörker som växte inom mig under dessa ar. Det var i början på 8.an en lärare talade om för mig att han var glad att jag förändrats till en gladare människa. Jag tror att det var precis det jag behövde höra då, är honom evigt tacksam. Om du någongång läser detta Stefan, så står jag i tacksamhets skuld för de ord du gav mig. Svar ja, jag borjade leva igen under detta ar.

Situationen med många av mina vänner har alltid varit komplicerad, kanske lätt blir så då man umgås i grupper. Då jag var yngre kändes det alltid som om jag saknade något. Idag vet jag vad, trygghet. Vi bråkade alldeles för mkt för att kunna skapa harmoni mellan oss under dessa ar.

Då min bror åkte till USA under mitt 9:onde år i skolan insåg jag att det var detta jag behövde. Mentalt packade jag nog mina väskor redan då, men det tog mig ytterligare 3 år innan jag satt på ett plan påväg mot Möjligheternas land.

Min räddning blev verkligen USA, efter många år av självplågande tankar.
 
Jag anlände i början av Agusti det år jag fyllde 18. I början var tiden jobbig och det mesta kändes fel. Hamnade i två mysiga familjer och trivdes för det mesta som fisken i vattnet. Under mitt år i USA insåg jag att människor verkligen kan uppskatta mig för den jag var. Det fanns inga negativa ord om mig! Äntligen fick jag den tillfredställelse jag alltid sökt efter.

Jag började spela tennis i Varsity laget, fick höra att jag var duktig. Var med i en musikal och fick sjunga på en stor scen. Fick även yttra en mening i föreställningen. Åkte till Hawaii ensam, lärde känna massor av nya människor. Hela livet var totalt! Jag älskade varje minut av det!

Kom hem till Sverige, var nervös över min nya klass. Men det tog mig inte lång tid innan mina underbara samhällare slöt in mig i deras grupp. Jag blev en av dem, det är jag evigt tacksam för. Mitt sista år på gymnasiet blev det bästa skol året i mitt liv, detta tack vare er. Ni vet vilka ni är så skriver inga namn, ta åt er. Ni höll upp mitt ljus i mörkret! Tack!

Jag började planera nästa resa, en au-pair resa. Efter många om och men valde jag Spanien. Hittade en familj som verkade bra och åkte den 28 Augusti.

Nu har jag bott med dem, en mamma och hennes 2 barn i snart 3 hela månader och jag stormtrivs. Livet har varit långt ifrån lätt här men erfarenheter är inte alltid underbara. Då jag hittade en tjej att börja umgås med kom allt naturligt. Vi började möta människor och gå ut. De var någon vecka sedan hon åkte tillbaka hem efter känslan av att kemin saknades mellan hennes familj och henne.

Detta får räcka för idag.

Till next time, Love and Live life!

I know I will! Why? Because I deserv it!



"This is really me, in my jamys..."