Livet ar en lang vag...
Ibland känns det som om det var igår jag smet ut från mitt rum och smög upp till mina föräldrars sovrum. Snacka om vilken frid i kropp och själ! Det var dessa år då allt var enkelt.
Ibland vill jag inget annat än återvända till barndomen, leka med hink och spade och vara nöjd med att fröken gav mig en guldstjärna. Tänk vad allt var lätt då och hur mkt som blir svårare med tiden. Mitt liv är ända inte alltför svårt, för det mesta är det jag som krånglar till det. Gör om ord till de känslor jag då känner och går ner mig i träsket gång på gång. Kanske är det just det som gör mig till mänsklig?
Jag vet inte, men jag hoppas innerligt att det ska dröja tills nästa gång musiken tystnar. För det är precis så det känns för mig;
Tänk er att någon drar ut kontakterna på allt i erat rum och sedan är det bara ni omgiven
av mörker. I mörkret får ni famla för att leta upp kontakt efter kontakt och efter många
OM och MEN sitter ni åter med ett leende på läpparna.
Ännu en Bedrift gjord av en unik människa!
Du är påväg i rätt riktning!
Det kan vara svårt att tänka i dessa banor bara, ibland vill man bara gå under, dra ett täcke över sitt huvud och slippa att känna misslyckan som jagar en.
Så varför ser jag mig som misslyckad?
Svårt att svara på detta, det är nämligen av olika anledningar. Vissa dagar för att jag inte har den perfekta kroppen, andra för att jag saknar kärleken mellan mig och en annan individ. Vad jag ätit , varit för lat eller helt enkelt för att jag är jag (jag vet att jag skrivit tidigare att jag inte ville vara någon annan men ibland är jag less på mig själv, tragiskt men tyvärr sant).
Ungefär som om en inre röst säger "Håll Käften, det är ingen som bryr sig om dig ända. Du lyckas bara på något sätt skrämma bort dem genom att vara dig själv . So surrender before they realise who you are." Tyvärr händer det allt för ofta att jag lyssnar på de som, Ingmar Bergman skulle ha uttryckt det, "Demonerna" inuti min knopp. Men jag försöker att tysta ner dem, och jag vet att det en dag kommer vara en viskning som jag kan blåsa bort...
Som min Peace-Syster sa;
"Put all your problems in a bubble and then blow it away......" 
Jag lovade mig själv att jag skulle öppna upp mig i denna blogg, vädra en hel del händelser i mitt liv som har påverkat mig både negativt och positivt. Det kan vara viktigt ibland att dela med sig av varför man är som man är.
Min väg har varit lång och för att komma dit jag står idag har inte bara varit en ren raksträcka. Jag har hoppat över hinder, missat vägspärar, fallit för frestelsen att strunta i regler och vett. Helt enkelt, min väg har varit relativt lång och enligt mig själv alldeles för mycket krockar.
Jag skrev detta igår kväll lyssnandes på musik (Daniel Powter - Bad Day, Hello Saferide - Best Friend, Hellogoodbye - 2 weeks in Hawaii) och var i "djupa" eller funderande tankar, kalla det vad ni vill.
Det är konstigt för ofta trivs jag med livet men sedan kommer ett bakslag som åter sätter mig på ruta 1. Jag är stolt över mig sjalv som börjat med en blogg i terapi syfte men det känns jobbigt att människor som står mig nära kommer att få läsa detta. Dock är det nödvändigt för dem att inse att jag inte e den lilla flickan som aldrig klagar på något längre eller den flickan som klagade på allt. Jag är helt enkelt jag en blandning av det förflutna och det kommande!
Jag är långt ifrån perfekt, med andra ord vi har nu konstaterat att jag är mänsklig!
Ni som orkar läsa om hjärtats sorger, var god sätt er ner, gör det bekvämt för er för här kommer mina historier;
Första gången jag fick mitt hjärta krossat var i början på högstadiet. Jag hade en riktig "High School Crush" och gjorde allt för att han skulle se mig. Han spelade i samma tennisklubb som mig och vi hade gemensamma träningar så hade turen att se honom flera gånger i veckan.
Dum som jag var berättade jag för en av mina nya klasskamrater om min förälskelse och det var då allt brakade ihop. Det började bra tills jag insåg att de två satt tillsammans och skrattade åt mig. De tyckte att det var roligt att JAG trodde att jag hade en chans på honom. För jag som var så Ful och Fet. Då jag fick veta detta bröts mitt hjärta i tu, jag förlorade inte bara en förälskelse utan även en ny vänn.
Undvek att känna något för någon eftersom jag var rädd för att bli sårad. Men som ni alla vet, kärleken kan inte undvikas för alltid och plötsligt såg jag honom. Mitt hjärta slog volt och jag trodde äntligen att jag hittat rätt! Han såg mig och jag honom, vi började prata via MSN varje dag och sms.en var många. Trodde att min lycka vänt tills jag insåg att allt bara varit ett spel för honom, jag var bara en pjäs som han kunde kasta bort då leken var slut. Denna gång blev det för mkt, ska vara ärlig och säga att mina tårar var många denna gång. Det gick till och med så långt att jag ville dö, det var efter att en del rykten hade startat. Gick ett par rykten om mig, minns en dag att jag låste in mig på skoltoan och tog min nyckel. Ristade den sedan hart mot min hy tills det enda som syndes var röda skrap sår över hela armen. Gick i långärmat för att dölja det men tror att de andra kunde se igenom in i mina mörka tankar.
Ännu en gång försökte jag undvika kärleken, jag var nu till och med livrädd för den. Undvek situationer med killar och skapade en ny fobi, kunde inte längre äta med pojkar vid bordet. Så fort någon kille satte sig vid bordet försvann min matlust, jag var fortfarande hungrig men förmådde mig inte att äta.
Don´t cry for me, I´ll cry for myself.....
Efter andra ring for jag till USA, det var en befrielsev Varför? Därför att jag där inte hade en press att måste hitta en pojkvän, det stod i våra regler att jag inte fick dejta. BEFRIELSE! Jag njöt!
Tills han, han med de bruna ögonen mörka håret och underbara rösten dök upp. I början var allt underbart, vi var bara vänner och inga tankar på mer fanns hos mig. Men ju längre tiden gick, ju mer vi pratade över telefon ju mer försvann jag in i honom. Han var perfekt och han förstod mig (det som gjorde vår relation svår var hans flickvän, men han hade berättat för mig att deras förhållande var på väg att ta slut ända)..
Mitt bästa minne var första gången vi gick på bio tillsammans, vi var 4 stycken 3 killar och jag. Då filmen börjat (Spindelmannen 3) smög hans hand till min, hans axel mot min och hela tiden vände han sin blick mot mig. Jag njöt och lekte med hans hand (kanske ar det tur att ni inte ser de tarar i mina ogon just nu, minnet gor fortfarande ont fast det gatt ar). Jag fick en kram innan jag klev ur bilen och sedan sa han att jag skulle ringa om typ en timme. Glädjen var total och allt jag tänkte på var hur underbart det varit på bion! Berättade för min värdsyster Jill och hennes kompis Jenny om hur underbart mitt liv var. De var så glada för mig. Skyndade mig sedan upp och ringde, vi pratade säkert en timme även denna kväll.
Men sedan släckte någon ljuset, jag famlade med lysknappen men det förblev mörkt. Han hade gått tillbaka till sin flickvän och jag var inte längre nr 1. Slutade ringa till mig, svarade inte alltid då jag ringde.
Sista gången jag såg honom var veckan innan jag åkte hem till Sverige, det gjorde så ont. Åter igen grät jag. Detta var verkligen min första äkta kärlek och Gud ska veta hur lång tid det tog att "glömma" honom. Det händer fortfarande att jag tänker på honom, har svårt att glömma de timmar vi spenderade tillsammans. Fortsatte ringa honom från Sverige, våra samtal blev kortare och kortare tillslut gav jag upp.
Dags för en kopp Kaffe och en bensträckare för er som orkat läsa hitills; För det är inte slut ännu!
Sedan hade jag två killar som kom in i mitt liv, gav mig hopp för att sedan försvinna lika fort. Ni förstår att även dessa killar gav mig hopp och jag trodde något kanske skulle hända något som gjorde mig lycklig men nej sån tur hade jag inte.
Den ena slutade efter en tid höra av sig, vi sågs igen i sommar och då kände vi knappt igen varandra. Möttes igen på Härnösands stadsfest och vi kysstes åter men efter det har våran kontakt varit bruten.
Den andra, pratade jag lääänge med i telefon, hade beslutat att han skulle komma hem till mig och käka middag som jag lagat. Vid 8 messade jag honom och frågade vart han var, han svarade och sa att han inte skulle komma därför att hans pappas bil var trasig. Kändes okej eftersom jag trodde på honom, men då jag insåg att detta var sista gången vi skulle prata om att ses gjorde det ändå lite ont.
Jag var inte kär i någon av dem, men jag hoppades att de skulle vara likt en film och att jag kunde bli. Det hoppet sköts ner lika fort som det kommit. Idag har jag fått en ursäkt från den sist nämnda att han ångrar det han gjorde och att han var ledsen. Jag valde att förlåta.Jag orkar inte vara arg eller ledsen, det blev en befrielse då han berättade om varför det blev ett sånt konstigt slut. Ifall du någonsin skulle läsa detta, så tack för din ärlighet. Du fick mig iaf att sluta tänka att jag handlat fel.
Tyvärr har såren djupat sig hårt, vet inte längre om jag kan lita på någon då det kommer till känslor. Och för er som inte förstått det redan, Nej, jag har aldrig haft pojkvän, alltid varit singel. Om detta varit mitt val, Va tror ni själva?
Tack för er tid, nu måste jag sluta innan fler tårar lämnar mina redan blöta kinder. Ni behöver inte oroa er, jag har lärt mig att leva med smärtan av mitt förflutna. Men det känns ibland som om jag måste lätta på kniven mot strupen och andas. Precis som jag gjort nu...
Tack för er tid...
// Fjarilen i peace som fortfarande letar efter sina vingar....
Citat fran boken Flyga drake
"Sa flackfri karleken framstod innan sorgerna kom...."
